Om den ständigt närvarande apokalypsen.
Karl Oskar Sundfelt undersöker prevalensen av undergångstänkande i kulturen, religionen, och politiken.
Varför verkar undergången vara ett ständigt aktuellt tema? I medierna läser jag teorier om folkutbyten, klimatkrisen, den politiska utvecklingen och våldsamheter. Utrotningshotade djur och växter, nationer där demokratin går under, ett ständigt ökande nukleärt hot, virus, korruption och lögner. Målbilder och konstruktivitet hamnar i skymundan för vad som verkar vara ett uttryck för en utbredd känsla av hopplöshet.
I dyningarna efter Covid-19 pandemin och under den pågående invasionen av Ukraina publicerades det första numret av den vetenskapliga tidskriften Apocalyptica (12/9, 2022) som ges ut av Käte Hamburger Center för apokalyptiska och post-apokalyptiska studier vid Heidelbergs Universitet. Publikationens inriktning är artiklar i humaniora och samhällsvetenskap som berör klimatförändringar, kärnvapen eller andra politiska hot som potentiellt orsakar samhällskroppens undergång. Målsättningen är som redaktörerna Jenny Stümer och Felicitas Loest beskriver det, att:
”We propose that apocalypses are productive, that they are more than theological abstractions and that the world(s) they are upending are not a given. We assume that apocalypses have happened and that they prompt us to question how we make sense of / in a disaster-ridden world. Optimistically speaking, apocalypses are transformative…”
Man kan inte annat än att tolka det som att undergången är det senaste akademiska modet där det råder en sann postmodern anda. Undergången tolkas som en kraft för förändring, och redaktörerna verkar anse att även en nukleär vinter potentiellt kan vara positivt transformativ. Det första numret av Apocalyptica innehåller artiklar med titlarna som ”The geopolitics of the chosen people`s apocalypse” och ”From catastrophe to apocalypse… and back” den sistnämnda är författad av ingen mindre än Slavoj Žižek själv.
Även om Apocalyptica är ny så har idéer om undergången funnits med oss sedan begynnelsen. Inom mitt eget område psykologin har de apokalyptiska funderingarna inte gått obemärkta förbi. Inom jungiansk psykologi så ser man på apokalypsen som en arketyp, dvs. att det är en grundtanke som man hittar i människans uttryck oavsett tid, kultur eller religion. Edward Edinge analyserar uppenbarelseboken i boken Archetype of the Apocalypse (1999) där undergången beskrivs som en motpol till medvetandet. Medvetandet och undergången skapar dock tillsammans en nödvändig känsla av att världen består av en helhet. Vi kan inte födas och existera utan att även dö och sluta existera. I sina religionshistoriska analyser gör Carl Jung gör en liknande tolkning när han säger att den eld som satan till slut får sin efterräkning i också är en helig eld. Gud har enligt Jung således två skilda aspekter, både en skapande och en destruktiv kraft. Jung skrev vidare att apokalypsen inte går att betrakta som exklusivt kristen eftersom den återkommer i samtliga kulturer, och anledningen till detta är att den är preformerad eller redan existerande i alla människors undermedvetna.
Apokalypsen som en arketyp eller en grundläggande mänsklig tanke gör att undergångstankar är ett både globalt och tidlöst fenomen. I boken Degeneration refererar Max Nordau till en känsla många upplevde i slutet av 1800-talet som Fin De Siècle (seklets slut) – som en allmän normlös undergångsattityd. Drygt hundra år senare och efter ytterligare ett sekelskifte består 1800-tals känslan på ett nästan spöklikt vis. Undergångens motiv finns djupt rotat i vår kultur, i filmer och teveserier där zombieapokalypsen eller asteroidnedslag är populära, i böcker som exempelvis Michel Crichtons Döden från rymden, och i datorspel som Doom eller Dead Space där vetenskapsmän har frigjort demoner från underjorden. Det är möjligt att skriva hyllmeter om apokalyptiska teman inom den moderna kulturen.
Ett lättsammare exempel som ger en färgstark bild av undergångstanken kommer från seriealbumen Asterix av René Goscinny och Albert Uderzo (1959). Många med mig har växt upp med seriealbumen, och jag minns att jag vaknade upp som barn med något album fortfarande i sängen då jag somnat in utan att vara förmögen att lägga ifrån mig berättelserna. Gallerna är av en särskild djärv natur då de av alla tänkbara faror endast fruktar att himlavalvet ska falla ner över deras huvuden. Blotta tanken på detta gör att hövdingen Majestix förskansar sig under sin enorma sköld. Det går att spekulera i inspirationen till den här högst specifika rädslan som Goscinny och Uderzo försett sina huvudkaraktärer med. En hypotes är att idén kommer ifrån när Alexander den store tog emot en gallisk delegation och frågade om det var något dessa stora krigare fruktade. Gallerna svarade Alexander att de endast fruktade att himlen skulle falla, beskrivningen nedtecknades av filosofen Strabo i hans verk Geographica några hundra år efter Alexanders död och bör läsas med försiktighet.
Gallerna i Asterix överger inte sin undergångsmyt även om himlen envisas med att aldrig falla ned. Hövdingen Majestix utbrister något kryptiskt att ”Himlen må falla över era huvuden imorgon, men morgondagen verkar aldrig komma”. Och i den faktiska galliska historien utplånades deras kultur av Julius Caesar, vilket han beskriver i den självbiografiska boken Kriget i Gallien, undergången berodde på romersk imperialism och inte ett instabilt himlavalv. Nicholas Campion som är docent på Wales University skriver att ”Apocalyptic belief thrives in oppression. For oppressed people, a prophecy of the end of the world offers relief from their suffering and hope that their suffering will come to an end.” Det är en logisk slutsats, men i egenskap av psykolog skulle jag operationalisera förtryck, och i stället utrycka mig så här: känslan av förtryck och andra känslor av tillkortakommanden eller maktlöshet gör att tankar om ett större hot fungerar som en försvarsmekanism och flyttar ett plågsamt självfokus till något större och mer opersonligt. Gallernas korta och våldsamma liv blev helt enkelt mer hanterbart om hotet abstraherades och fanns i skyn. Inom kulturen är undergångstanken allt ifrån smått lustig som i berättelserna om Asterix, till spännande och ibland skrämmande som i teveserien The Walking Dead.
Utanför rent kulturella uttryck kan däremot undergångstankar innebära en politisk eller religiös diskurs som potentiellt är ytterst allvarlig med negativa konsekvenser för välmående, ekonomi, och i slutändan röstmönster och aktivism som potentiellt blir felriktad. Efter gallernas tid finner vi fortfarande undergångstankar i samtliga religioner och kulturer, där en judisk undergångsekt som senare kom att kallas kristna möjligen ligger oss i västvärlden närmast. Jag prenumererar på Opus Deis dagliga epostbudskap där St. Josemaría Escrivás texter citeras flitigt. Dagens budskap lyder
”Herren har inte skapat oss för att bygga en stad som består här, för denna värld är vägen till nästa…”.
Även i vår tid är undergångsbudskapen vanliga inom kristendomen. Det är inte bara St. Josemaría som skriver om jordelivets flyktiga vara, flertalet prominenta kristna har föreslagit datum för apokalypsen som har passerat obemärkta. Ett urval av dessa är: Joachimiterna som mässade om år 1260 som domedagen; Hans Hut år 1528; Martin Luther cirka år 1600; Christopher Columbus år 1658; Emanuel Swedenborg år 1757; osv.
Någon som systematiskt undersökte varför domedagsprofetior är så seglivade var socialpsykologen Leon Festinger som under sin tidiga karriär på 1950-talet försökte förstå undergångskulternas psykologi. I boken When Prophecy Fails från 1956 följer Festinger och hans medförfattare en Ufo-sekt i Chicago både före -och lyckligtvis efter sektens uteblivna undergångsprofetia. Sekten The Seekers ledare Dorothy Martin sade sig vara i telepatisk kontakt med utomjordingar från planeten Clarion. Utomjordingarna hade enligt Martin ett förvånansvärt traditionellt budskap: den stora floden kommer dränka alla förutom sektmedlemmarna den 21 december 1954.
The Seekers hade ambitionen att varna så många som möjligt och sprida budskapet att det gick att undkomma undergången genom att gå med i sekten, då en rymdfarkost som skulle sändas ut från planeten Clarion skulle ta med även nyinvigda sektmedlemmar. De rättroende undslipper undergången till skillnad från de som väljer att inte tro. Medlemmarna sålde sina tillgångar, gav bort pengar, sa farväl till familjemedlemmar samt vänner och inväntade undergången. Lyckligtvis bestämde sig The Seekers också för att publicera en varning om den kommande apokalypsen i en lokaltidning i Chicago, detta gjorde det möjligt för Festinger att undersöka sektens psykologi både innan och efter det ovan nämnda datumet.
Efter det att apokalypsen uteblev, vilket Festinger kallt räknade med, lämnade ett fåtal medlemmar sekten, de flesta förblev dock kvar och hänförde sig till ett nytt undergångsdatum. Med allvarsam plikt fortsatte de att missionera ett nytt undergångsdatum. I ljuset av den felaktiga profetian så ökade övertygelsen, ett på många sätt irrationellt händelseförlopp då medlemmarna borde tro mindre på Martins fantastiska historier när det visade sig att hennes profetior otvetydigt inte var sanna. Detta till synes märkliga psykologiska fenomen försökte Festinger förklara med hjälp av det som senare blev kognitiv dissonansteori (A Theory of Cognitive Dissonance, L. Festinger, 1957). Kort sammanfattat så upplever människan oro om hon har två oförenliga idéer samtidigt. I Ufo-sektens fall var de olika idéerna: 1.) Martins profetia om undergången, och 2.) Att datumet passerade obemärkt utan varken syndaflod eller rymdskeppsräddning.
Enligt Festinger så minskar vi vår oro genom att anpassa någon, eller båda av de två inkompatibla idéerna och det leder till att vi reducerar dissonansen mellan dem. Ibland så skapar vi helt nya idéer för att minska oron, i dagligt tal är detta samma sak som en bortförklaring. Sektmedlemmarna började missionera för sin sak, den jämkande idén är att om fler individer delar deras uppfattning så måste den vara mer sann. Sanningen fick i det här fallet ge vika för att de sociala konsekvenserna var för stora. Sanningen var i konflikt med den sociala kontexten, om idén om vad som är sant skulle förändrats innebar det också att möjligen förvisas från familjemedlemmar och vänner som tillhör sekten.
I stället så ökade behovet för att missionera om det nya undergångsdatumet eftersom oron över den felaktiga profetian ökade:
”Chaotic though they might seem, the days immedediately preceding december 21 were at least loosely organized around a dominant theme – cataclysm and salvation. By the dawn on the 21st, however, this semblance of organization had vanished as the members of The Seekers sought frantically to convince the world of their beliefs.”
Undergångstankar och missionerande hör ihop, idéer om att världen ska gå under föranleder aktivismen att berätta om detta för världen.
Självaste vetenskapen vittnar om slutet på vår demokrati om man nu väljer att tro på Staffan Lindberg, Åsa Wikforss och Mårten Wikforss. I en debattartikel i Sydsvenskan (10/10, 2022) med rubriken ”Forskningen visar att avdemokratisering sker i ’tusen små steg’ som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin”. I artikeln menar två professorer och en kommunikationsrådgivare att hotet mot demokratin är när fel partier använder den demokratiska processen. Ironiskt nog så placerar sig Sverige på första plats i demokratiundersökningen från V-Dems Liberal Democracy index (Lundstedt, 2022), som författarna själva citerar när de vill visa hur vår omvärld avdemokratiseras. Men istället för att peka på hur stark demokratin är i Sverige så väljer författarna att påpeka ett möjligt förfall.
Demokratiska krafter som rör sig utanför deras egen definition av demokrati leder till slutet för vårt fria samhälle. Och författarna menar att Sverigedemokraternas retorik liknar den som användes av Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, Viktor Orbán etcetera, när de avdemokratiserade sina respektive länder. När jag jämför citat från exempelvis Erdogan:
”Democracy is like a streetcar. When you come to your stop, you get off.”
eller Putin som ofta försvarar demokratin i sin retorik samtidigt som han verkar i motsatt riktning i Ryssland, så har jag svårt att hitta likheterna med Sverigedemokraterna. Det kan tyckas vara ett svagt argument då retoriken skiljer sig mellan länder och ledare samt att det inte är en självklarhet att retoriken är kausalt kopplad till avdemokratisering, som i Rysslands fall. Dem som inte håller med författarna ”visar på okunnighet om hur autokratisering går till” eftersom vi alla borde förstå att utvecklingen i länder som Burundi, Ryssland, Serbien och Turkiet förutsäger händelseutvecklingen i Sverige under påverkan av Sverigedemokraterna.
Under valrörelsen för riksdagsvalet 2022 fördes kampanjer från motståndspartierna till Sverigedemokraterna, där de med en maratonlöpares övertygelse och ihärdighet varnade oss för konsekvenserna om nu partiet skulle få faktisk makt. På Centerpartiets hemsida skriver Annie Lööf att de:
”aldrig kommer ge SD nycklarna till Rosenbad” och att ”...urholkad rättssäkerhet, systematisk diskriminering, likriktning av kultur och media, ökade farliga utsläpp och kraftig minskning av biståndet.”
är vad vi har att vänta. Om vi nu efter valet jämför med vad som faktiskt står i Tidöavtalet, som är samarbetspartiernas överenskommelse, kulturpolitiken lämnas där i näst intill befintligt skick, inga reformer berör den grundläggande rättssäkerheten, systematisk diskriminering finns inte att finna, biståndsmålet om 1% kommer dock avskaffas. Men inga avdelningar i dokumentet skulle kunna beskrivas som konkreta avdemokratiserande reformer.
Liknande dystopiska diskurser finner jag även i texter om klimatet. ”Tolv år kvar – sedan är det för sent” (27/11, 2018) lyder rubriken i Svenska Dagbladets artikel från TT som refererar till en alarmerande FN-rapport där slutsatsen är att våra sista dagar endast är en handfull år bortom horisonten, i skrivande stund är det är det endast åtta år kvar innan en eventuell vändning är bortom vår förmåga. Man hittar också katastrofskildringar om klimatet i böcker som exempelvis Roy Scrantons Learning to Die in the Anthropocene: Reflections on the End of a Civilization (2015). FN-rapporter om klimatets undergång har löpande flyttat fram datumet ifrån början av 1970-talet. New York Post (12/11 2021) listar ett antal förutsägelser som inte har inträffat, däribland: FN 1972 ” we have ten years to stop the catastrophe”; FN 1982 ”an environmental catastrophe as irreversible as any nuclear holocaust”; FN 1989 ”Global disaster, nations wiped of the face of the earth before 1999”. Listan över felaktiga klimatförutsägelser är lika lång som listan över de kristna domedagsförutsägelserna. Och i stället för att tona ner retoriken efter de misslyckade profetiorna, så har i stället alarmismen förmodligen ökat i styrka under de senaste 50 åren. Det är oklart om alarmismen har ökat på grund av ett förändrat kunskapsläge eller om undergångstankarna helt enkelt tar mer plats av affektiva skäl.
Samtliga av ovan nämnda exempel beskriver undergången, järtecken om vad som komma skall, missionerande, och samtliga verkar vara immuna mot att förändra sina förutsägelser när det visar sig att de saknar prediktionskraft. Med det sagt, så varierar sanningshalten i förutsägelserna. The Seekers väntar på ett rymdskepp vilket är orimligt jämfört med vissa antaganden om avdemokratisering eller hur klimatet påverkas av människan. Överdrifterna och hoten verkar dock vara nästan likvärdiga. Vetenskapen har inte särskilt mycket att säga om undergångskulter, definitionerna av kulter lämnar mycket att önska. Oxford English Dictionary definierar en kult som en liten grupp där medlemmarna delar tro och religiösa utryck som andra upplever som märkliga (2018). Den här definitionen gör att nästan vilken subkultur som helst kan klassas som en kult. Om definitionerna görs mer specifika, då är det istället svårt att passa in riktiga kulter som har en stark variation i sina utryck. Vissa kulter har en karismatisk ledare som Jim Jones eller Charles Manson, andra kulter som Cargo Cults på söderhavsöar är inte avhängiga en ledargestalt. Vissa kulter består av en enskild familj, andra växer sig stora, ibland stora som länder om man räknar in ledarkulter som i Kim Jong Il i Nordkorea eller Haile Selassie, den före detta kejsaren i Etiopien. Att försöka förklara undergångstankarna i miljörörelsen eller i politiken med hjälp av att direkt definiera dem som kultlika eller religiösa blir således problematiskt med tanke på definitionsproblematik. Det närmar sig också rena personangrepp då man närmar sig argument om ex. miljön med att istället besvara sakfrågor med att peka på trosuppfattningar eller andra personliga egenskaper.
Men man kan inte släppa tanken helt, för likheterna består. Någon som propagerar undergången med eld i sin blick framstår som en djupt religiös person, oavsett om det handlar om klimathotet, himlafall eller syndaflod. Mitt analytiska förslag är att fokusera på Carl Jungs tankar och på så sätt undvika både problem med definitionerna och eventuella ad hominem. Som jag beskrev tidigare så anser Jungianer att apokalypsen är en arketyp eller en kulturellt och historiskt oberoende tanke för människan. Idén är lockande till den graden att det produceras kultur för miljarder kronor som bygger med apokalypstema. Om vi tar detta för givet och accepterar att undergången är som socker för oss, då kan vi också lära oss att inte överkonsumera. Om någon påstår att slutet för vår demokrati är runt hörnet då måste man förstå att många älskar att ha den idén.
Min avsikt här är inte att avgöra på ett exakt vis vad som är sant, då det inte finns någon egentligen anledning att ta för givet att undergångsnarrativ någonsin drivs av rationalitet. Klimatförändringarna kan vara ett faktum samtidigt som narrativet fortfarande är drivet av djupa allmänmänskliga arketypiska tankar om undergången. Tidöavtalet som kommer att reglera den nya regeringens samarbete med Sverigedemokraterna driver inte narrativ om Sveriges undergång. När Henrik Arnstad skriver på Twitter att:
”Jag blev just intervjuad av en fransk journalist och berättade om osäkerheten som Sverige upplever just idag. Är Sverige en demokrati? Mycket tyder på att det svenska demokratiska statsskicket avskaffades 14 oktober 2022”
så är det rimligare att anta att det är ett uttalande i affekt som drivs av människans lust att forma och konsumera kultur om undergången, än politisk realitet.
I en kommentar i Aftonbladet (16/9, 2022) skriver Sven Anders Johansson om det språk som har använts om Sverigedemokraterna på kultursidorna. Han påpekar dess ineffektivitet. Johansson menar att epitet som rasistiskt parti, fascistiskt parti, osv., inte har påverkat väljarna utan att det i själva verket handlar om att godhetssignallera för sin egen läsarkår som redan håller med om partiets esoteriska beskaffenhet. Det Johansson beskriver som en ”aktivistisk tendens” skulle möjligtvis kunna ses som en sekulär motsvarighet till missionerande om en sekulär apokalyps. I den sekulära apokalypsen ersätts religiösa koncept som syndafloden med klimatförändringar eller en politisk undergång som innebär slutet för liberalismen och valmöjligheterna.
Undergångstankar har varit med oss människor sedan begynnelsen, de förändrar endast sin ytstruktur och magnitud över tiden. Möjligtvis hade Majestix rätt i sitt kryptiska budskap när han möjligen menar att undergången alltid verkar inträffa imorgon eller dagen därefter. Michel Houellebecq beskriver känslan av att leva i slutet av tiderna i diktsamlingen Unreconciled (2017):
“J’aurai vécu comme elles, torturé et serein, Les dernières années d’unde civilisation”: Jag kommer också att ha levt, torterad och fridfull, de sista åren av civilisationen”(egen översättning).
Karl Oskar Sundfelt (Msc. Psykologi) medverkar i litteratur och kultur-podcasten Stoopendaal & Sundfelt tillsammans med Andrés Stoopendaal.